Biologismens väg till sanningen

Detta är en artikel skriven av Erik Hultin som berör biologistiska problemlösningar av filosofiska problem.

Jag har härmed för avsikt att inleda denna korta artikel genom att klarlägga mitt syfte. I en tid då filosofiska skrifter allt mer a priori förutsätts kommunicera över de olika akademiska disciplinernas gränser anser jag det här rimligt att anvisa varför och hur filosofin bör rikta sig mot biologin och varför det biologistiska synsättet är att föredra. Varje god filosof bör känna lika stor förundran inför de stora olösliga gåtorna som inför deras eventuella lösningar. Och det är sådana jag (liksom Wittgenstein i den berömda Tractus) vill ställa upp. Filosofi är visserligen alltid (liksom stora delar av vår moderna vetenskap) spekulation och teori, till och med den ibland autentiskt förnimbara fenomenologin har genomgått stora teoretiska och språkliga omvandlingar från den ursprungliga kunskapen. Låt oss därför utgå ifrån vad vi vet och vad vi har anledning att tro.

Den annars så älskvärda humanismen har nämligen det felet att den enligt sin renaste natur alltid utgår ifrån den mänskliga erfarenheten. Jag har här för avsikt att via biologin lämna den mest ursprungliga och rena mänskliga erfarenheten av tillvarons gåtfullhet genom att hänvisa till en större kontext, där människan blir kusiner med aporna, fiskarna, månen och stjärnorna. Där människan blir en flimrande ljusreflektion i en gnistrande, mångmiljardårig flod. Där vi anar sanningen som genom en dunkel museimonter. Våra förfäder blickar ut genom dammet och viskar om gåtornas ursprung.

Om Gudstanken

I sina mest grundläggande skeden var filosofin en reaktion emot den blinda tron och den grekiska mytologin. En röd tråd har enda sedan dess och inte minst efter Hume varit ett skeptisk förhållningsätt mot religionen, om inte hela gudstanken som sådan. Den vanligaste av filosofiska förhållningsätt gentemot gudsidén torde vara en slags logisk agnosticism vars kärna utgörs av satsen ”Det går inte bevisa guds existens, alltså kan man inte heller motbevis honom.” Jag tänker härmed hävda att varje tänkande människa borde gå steget länge och säga: ”Det finns en massa saker jag inte kan motbevisa, men bara för det behöver jag inte tro att de finns!” Min biologism har dock ett annat tillvägagångssätt för att närma sig Ateismen än analytikernas med Russel i spetsen. Den hänvisar till Gudstankens ursprung och karaktär av mänsklig förståelsemodell.

För att gudsidén ska uppträda i historien krävs ett avancerat intellekt som har skapat idéer om orsak och verkan samt äger förmågan att modulera och skapa (konstföremål, verktyg etc.) Vi talar nu alltså om arten Homo Erectus. I mötet med de naturkrafter som styrde dessa eldande jagande gruppdjur kan vi anta att en idé om alla verkans yttersta orsak föddes. Härmed anar vi den metod som skall lösa de filosofiska problemen. De skall för det först inte lösas såsom problem överhuvudtaget. De skall heller inte betraktas Wittgensteinskt som språkliga missförstånd. Nej kärnan i att lösa de filosofiska problemen ligger i att spåra deras ursprung i den biologiska historien för att därigenom genomlysa deras intighet. Dessa antagande grundar sig alltså inte på några specifika fynd (dylika får vi leta efter i Mesopotamien) utan snarare på basis av denna människoarts natur vars drag lever kvar en i våra dagar i former av Kristna, Judar, Muslimer osv. En teolog skulle sagt att det är först nu människan når en så avancerad intelligensnivå att hennes intellekt börjar kommunicera med gud. Jag skulle vilja hävda att det är först nu intellektet når en nivå av tillräckligt avancerad illusionsförmåga att en gudsidé ska kunna skapas. Illusionen uppträder nu i historien som en av det mänskliga intellektets mest grundläggande effekter. I överförandet av den skapande handen till en gudomlig skaparhand, de gnuggade stenarna som framkallar gnistorna till en gnistrande makt i de elektrifierade molnen framträder nu det illusoriska intellektets mest grundläggande egenskap. Nämligen den transcendentala. Det illusoriska intellektet överför via sin transcenderande natur de kausala (orsak och verkan samband) till idéer om alltings orsak och alltings ursprungliga kraft.

Om meningsbegreppet

Ur den kausala transcendensen framträder även en överföring av syftes och meningsbegreppet. Vid denna tidpunkt i den mänskliga historien har ett tillräckligt avancerat intellekt för att kunna förutsätta tidslighetens aspekter utvecklats. Med insikt i sannolikhetsaspekter i framtida scenarior handlar nu människan och skapar efter framtida scenarior. Ur detta föds syftebegreppet som sedan överförs till människan som sådan. Alltså antas det finnas ett gudomlig syfte med människan och de andra djurarterna. Här föds den primitiva religionen ur det illusoriska intellektets transcendentala överföring av syftebegreppet till den ursprungliga illusionen av gudomlig orsak.

Om tanken

Det är här kanske vid sin plats att förklara vilken lära som bör vara biologismens främsta förklaringsmodell. Den insatta kan redan ha gissat att det rör sig om evolutionen. Det mesta i våra tankebanor och beteendemönster kan förklaras med socioevolutionära principer. Det naturliga urval som modulerat den människa som iakttar kausala samband och genom transcendentala överföringar skapar gudsidén är även därigenom skapare av de första abstrakta tankarna. Det är ur den primitiva tankemekanismens beblandning och vidareutveckling med det transcenderande intellektet som de filosofiska frågorna föds.

Alltså har den konkreta tankemekanismen det vill säga ett kognitivt tänkande som hänvisar till representativa idéer om berg, träd eller hjortar via intellektets och språkets transcenderande och självevolverarande natur skapat problem kring tomma objekt som ”substanser” eller ”det absoluta” osv.

Om skönheten

En fråga som behandlas både inom filosofin, i viss mån kanske inom vetenskap men framförallt i poesin och prosan är väl den om den oförklarliga skönheten. Alltså: vad har skönheten egentligen för evolutionärt syfte utöver sexuellt urval? Ur vad hämtas den mänskliga skönhetsupplevelsen inför ett visst landskap, en dikt, eller ett musikstycke. I detta avsnitt ser vi det transcenderande förnuftet i dess mess utbredda aktivitet.

Antag att jag upplever skönhet inför exempelvis färgerna röd och orange. Detta kan troligast härledas från min vana att tillskriva frukter som orangea apelsiner eller röda äpplen en stark och behaglig smakupplevelse, denna substantiella egenskap överför jag sedan på min transcenderande upplevelse av färg. Färgen i fråga inger nu liknande skönhetsupplevelse oavsett om den framträder i mina sinnen genom upplevelsen av en solnedgång eller i närmandet av ett rött äpple.

I frågan om den starka skönhetsupplevelsen vid naturfenomen som solnedgångar bör tagas i akt den aspekt som inbegriper associationer till värme, trygghet eller välbehag. En landskapsbild som vi i dess renaste och mest ursprungliga form upplever som skön är i stort sett synonymt med en plats som inger trygghet. Detta ett steg i principen om överlevnad och fortlevnad med högsta mögliga eliminering av potentiella faror.

För att övergå till musikens område fins en uppenbar koppling mellan talet och musiken. En hane med stark och fyllig stämma är exempelvis mer attraktiv än en med svag och oartikulerad. Musikens ursprung ur det naturliga urvalet har sin uppenbara evidens i det närvarande och samtida, här syftar jag på fåglars och många andra djurs parningsrop. Musiken hade antagligen även en social och gruppstärkande funktion, ett sett att roa sig och stärka gemenskapen inom den egna flocken. Låt oss nu ställa oss frågan, vilka aspekter av den musikaliska upplevelsen går utöver det rena smekningen av de sinnestämningar som är känsliga för förförning och som är kapabla att framkallar andra typer av skönheter, vilka bevisligen kan erfaras. En av den musikaliska upplevelsens mest svindlande känslostämningar är väll det bitterljuva vemodet.. Exempel på detta ser vi i naturen bland djur som vargar, lockrop mellan två samhöriga individer som tappat bort varandra.

Vi har härav anledning att tro att den musikaliska upplevelsen av vemod, melankoli, eller saknad och avlägsen samhörighet har sitt ursprung ur en likartad socialt samkoordinerande funktion.

Om farans skönhet

Skönhetskänslan inför ett landskap kan vi anta ha sitt ursprung ur den fördel stora landskapsvyer hade för våra förfäder när det gällde att överblicka eventuell byten, vattenhål etc. Med liknande resonemang kan vi förklara fascinationen inför svindlande landskap och den adrenalinkick som vi överför från ögonblicket av rädsla till gestaltningen av äventyr och fara. Häri ligger alltså spänningens och farans skönhetsaspekt.

Om Kontrasterna och det enskildas skönhet

För en jagande människa gäller det att kunna särskilja olika objekt åt för att därmed i analogi med syftebegreppet spara dessa för framtida användning eller som föda. Skönheten inför den gnistrande fisken i det grumliga vattnet har alltså den aspekt av mänsklig skönhetsupplevelse i att den härigenom blir urskillningsbar för medvetandet. I fiskens fall är de skimrande fjällen ett vad biologer brukar kalla belastande ornament. Däremot kan inte liknande ornamentala fenomen som de röda äpplena i det gröna trädet klassificeras till det belastade ornamenten, trots att de äger samma urskillningens skönhet. När denna urskillningens skönhet uppträder i en mer avancerad mänsklig civilisation handlar det snarare om att uppvisa det individuellt utmärkande för att därigenom få dess ägare att framstå som säregen, vacker, stark etc., allt enligt socioevolutionära principer. Det är alltså dessa primitiva aspekter av kontrasternas och det enskildas skönhet som sedermera ligger till grund för estetiken. Här ser vi ett tydligt mönster av färgkontraster, linjer och skuggmönster ta form och närma sig det skapade.

Artikelförfattare: Erik Hultin

Andra ämnen - läs vidare